Min kamp mot min njurcancer
Allt började sensommaren -06 med mystiska smärtor i magen,vilket ledde till flera sjukhus besök och flera olika läkare som hade egna teorier om vad det kunde vara.Fick flera olika diagnoser som fibromyalgi,sjuk i själen mm. mm ,vilket var väldigt jobbigt att man inte blev betrodd av sjukhuset när man kommer dit vid flera tillfällen,med samma symtom .I samma veva fick jag även gallstensanfall där stenen fastnade mot bukspottskörteln och orsakade en pankreatit(inflammation i bukspottkörteln).Denna dag kommer jag så väl ihåg ,jag och mannen skulle iväg och rösta (-06)när jag fick fruktansvärda smärtor i magen igen och då tänkte jag att det är ju ingen ide att söka sig till akuten för det, eftersom jag bara `inbillar`mig,så jag ringde sjukhusrådgivningen för att få lite rådgivning om hur jag skulle göra.Människan som jag pratade med sa att jag hade ätit för lite och tyckte att jag skulle äta en banan,vilket resulterade i att jag började kräkas hejdlöst.
Min man hade då fått nog och släppade in mig i bilen för en ny vända till akuten.
När vi kom dit så fick jag hjälp på en gång ,personalen såg väl antagligen att jag inte mådde så bra så dom larmade på läkaren på en gång.Min man har i efterhand berättat att allt gick väldigt fort på akuten men de enda jag kommer ihåg var att tiden gick så sakta ,men det blir väl så när man har fruktansvärda smärtor,då känns det som om tiden står still.Dom pumpade i mig en massa smärtlindring och tog även olika blodprov,röntgade även magen med datortomografi.Efter det blev jag uppflyttad till en kirurgavdelning där dom informerade mig om att jag hade pankreatit och att jag måste vara fastande i ett antal dagar för att låta bukspottkörteln återhämta sig.
Nästa dag när dom gick ronden (och det kändes också konstigt )så ronda läkarna den andra patienten som låg i samma rum som jag låg i,men när det blev min tur så ville dom att jag skulle följa till ett annat rum där dom ville prata med mig.Jag förstod ju ingenting eftersom jag redan hade fått min diagnos och visste varför jag var sjuk.
Läkarna såg väldigt sammanbitna ut och så berättade dom att dom hade hittat något på min vänster njur och att dom hade pratat med en njurläkare som hade konstaterat att det var cancer i njuren.Till en början förstod jag ingenting för det var precis som om dom pratade om nån annan ,inte om mig,för sånt händer bara andra inte en själv.
Efter ett tag så sjönk det ju in att det var mig dom pratade om,att jag hade fått cancer.JAG HADE FÅTT CANCER!!!
Jag fick gå tillbaka till mitt rum där jag ringer min man som är på jobbet och inte vet nåt.Jag höra att det kommer som en chock för honom men han släpper allt på jobbet och kommer upp till mig på lasarettet.Jag ringer även min bästa vännina och berättar och då kommer tårarna ,vi sitter på varsitt håll o gråter .
De var så mycket tankar som snurrade runt i mitt huvud-varför tog dom mig inte på allvar alla dessa gånger som jag var till akuten och sökte hjälp ,och att även jag började tvivla på mig själv och min smärta -att de kanske var bara inbillning-jag hade nog inte ont.Jag blir så arg när jag tänker på det och att det säkert är flera än jag som har blivit drabbat likadant.Och mina 4 barn (18,11,10,3år)-vad ska hända dom när dom inte har en mamma längre,det var mycket tankar.......
Min man hade då fått nog och släppade in mig i bilen för en ny vända till akuten.
När vi kom dit så fick jag hjälp på en gång ,personalen såg väl antagligen att jag inte mådde så bra så dom larmade på läkaren på en gång.Min man har i efterhand berättat att allt gick väldigt fort på akuten men de enda jag kommer ihåg var att tiden gick så sakta ,men det blir väl så när man har fruktansvärda smärtor,då känns det som om tiden står still.Dom pumpade i mig en massa smärtlindring och tog även olika blodprov,röntgade även magen med datortomografi.Efter det blev jag uppflyttad till en kirurgavdelning där dom informerade mig om att jag hade pankreatit och att jag måste vara fastande i ett antal dagar för att låta bukspottkörteln återhämta sig.
Nästa dag när dom gick ronden (och det kändes också konstigt )så ronda läkarna den andra patienten som låg i samma rum som jag låg i,men när det blev min tur så ville dom att jag skulle följa till ett annat rum där dom ville prata med mig.Jag förstod ju ingenting eftersom jag redan hade fått min diagnos och visste varför jag var sjuk.
Läkarna såg väldigt sammanbitna ut och så berättade dom att dom hade hittat något på min vänster njur och att dom hade pratat med en njurläkare som hade konstaterat att det var cancer i njuren.Till en början förstod jag ingenting för det var precis som om dom pratade om nån annan ,inte om mig,för sånt händer bara andra inte en själv.
Efter ett tag så sjönk det ju in att det var mig dom pratade om,att jag hade fått cancer.JAG HADE FÅTT CANCER!!!
Jag fick gå tillbaka till mitt rum där jag ringer min man som är på jobbet och inte vet nåt.Jag höra att det kommer som en chock för honom men han släpper allt på jobbet och kommer upp till mig på lasarettet.Jag ringer även min bästa vännina och berättar och då kommer tårarna ,vi sitter på varsitt håll o gråter .
De var så mycket tankar som snurrade runt i mitt huvud-varför tog dom mig inte på allvar alla dessa gånger som jag var till akuten och sökte hjälp ,och att även jag började tvivla på mig själv och min smärta -att de kanske var bara inbillning-jag hade nog inte ont.Jag blir så arg när jag tänker på det och att det säkert är flera än jag som har blivit drabbat likadant.Och mina 4 barn (18,11,10,3år)-vad ska hända dom när dom inte har en mamma längre,det var mycket tankar.......
